Snart ett år sedan.
Ja, snart var det ett år sedan jag skrev ner det förra inlägget (fast på den andra bloggen då).
Vad har hänt sedan dess?
Jo först vill jag berätta att jag ganska länge har misstänkt att min ena farbror har alkoholmissbruk också.
Och det tycker jag att jag fick ett ganska bra svar på sommaren 2007 då vi var i sommarstugan och hade släktträff och alla drack litegrann, förrutom jag och mina bröder som skulle hem på kvällen. Då satt min farbror med en öl hela tiden men var ändå ganska full på något underligt sätt... I alla fall jag (jag tror även också mina bröder) förstod att han måste ha haft något starkare inne i stugan eftersom han gick in och ut flera gånger...typiskt pappas beteende.
Hur som helst så hade vi träff i stugan även denna sommar, alltså 2008. Fast då bara med pappas syskon och farfar + jag och mina bröder...vi som äger stugan helt enkelt. Min farbror som jag tycker har problem var inte där och då tänkte jag att jag skulle ta upp det med de som var där och se om de hade sett samma sak som jag.
Då säger min andra farbror "Jo men Katarina, du förstår, han har bara en hög alkoholkonsumtion...han har inte problem som din pappa har". Fattar någon hur sjukt jag tycker det är att man kan stå och säga att det inte är samma problem när de beter sig likadant? Fast i och för sig så har han ju inte spårat ut som pappa har, tack och lov, men jag tycker ändå att man ska ta det på allvar så fort som möjligt.
Då berättade jag att han alltid drack något vinglas när jag var där och hälsade på då jag var mindre...men jag fick samma svar där...hög konsumtion av alkohol=inget problem.
Vissa kanske inte vill se allvaret i det hela, men det gör jag, och kommer alltid att göra då jag ser att folk konsumerar alkohol på ett sätt där de vill hålla det hemligt eller att det blir till en vana som ej kan brytas.
Hur som helst så har jag inte hört något mer om det då jag inte orkade disskutera med folk som inte vill förstå.
Men man kan bli besviken på folk som är anhöriga till en och inte ser när en annan anhörig går samma väg.
Jag blev i alla fall överlycklig när en annan av mina farbröder säger att han tycker att de varit för snälla mot min pappa och att han ångrar att de inte lät pappa få ta sina straff för vad han gjort...att de alltid hållit allt inom familjen så gott som det har gått. Det tycker jag var fantastiskt bra sagt, och jag tycker även att han (farbror nr.3) gjorde det bra redan från början som inte lovade att hjälpa till då han hade fullt upp själv...det tycker jag är ärligt och starkt, att man säger att man rent inte orkar hjälpa till...det är bra gjort! För det finns inget värre än folk som lovar att hjälpa till men inte gör det.
Nu menar jag inte att mina andra farbröder och min faster inte har hjälpt till som lovat, för de har dem verkligen gjort.
Förrutom en detalj och det är det att de tror att det är bättre när de inte säger vad som händer runt pappa, för att skydda oss...precis som att jag och mina bröder skulle vara 10 år...
Jag önskar hellre att dem ringer när de vet att pappa har varit inne på lasarettet efter att ha blivit misshandlad t.ex.
Sånt vill man inte höra några månader efter, av pappa, då till och med han har trott att vi har vetat.
Hur som helst så skulle jag och mina bröder in till Skeå en dag i början av året 2008 och då kör jag förbi Coop Forum och min bror säger
-"Men åååhhhh, såg ni vem det där var?"
-"Va, vadå?" sa jag.
-"Farsan var full och hade ramlat omkull där borta" sa brorsan och pekade...
Han ringde till farsan som svarade och sa att han var ungefär där brorsan hade sett honom, men han ville inte säga att han var full eller hade ramlat...men brorsan hade ju sett det redan...
Sedan dess har det varit relativt lugnt i omgångar.
Pappa slutade ringa onykter och det har känts väldigt skönt ända fram till i September - Oktober här någon gång då han började ringa onykter igen. Han ringde flera gånger onykter tills han för ca. 2 veckor sen ringde nykter.
Då sa han
-"Men hej, vi har inte pratats vid på jättelänge nu, du hör aldrig av dig..."
-"Jo pappa, vi har pratat flera gånger, men du minns inte det eftersom du har varit full varenda gång..."
-"Men va, när var det?"
-"Ja senast för några dagar sedan" sa jag.
-"Jaha, kan det har varit i Måndags då det hände en grej för mig?"
-"Nä inte i Måndags..." svarade jag.
-"I Tisdags då?" sa pappa.
-"Nja jag vet inte, men du har väl säkert varit full varenda dag eller?"
-"Va? Jag nä. Jag har bara haft återfall två gånger på två månader...nä förresten, två gånger på tre månader" sa pappa.
Visst visst, är det enda man kan svara då...och varje samtal inleds med hur underbart han tycker det är att han har hållit sig nykter så länge och endast haft ett återfall på 7 månader (ja ibland låter det så också..).
Men vad kan man förvänta sig av en som lider av missbruksmytomani.
Igår fick jag ett sms av honom där han skrev att min kusin ska ha barn.
Det visste jag redan och orkade inte skriva tillbaka.
Då försökte han ringa typ 3 gånger igår men jag orkade aldrig svara eftersom att jag vet att man behöver ha minst ca.45 minuter till godo om man ska hinna prata med honom eftersom att han aldrig avslutar samtalen.
Så nu tror jag faktiskt att jag ska ringa till han och se vad han ville, om det var något mer än det om att min kusin ska ha barn... För nu är jag ändå bara hemma och har inget för mig.
Jaja, jag återkommer med fler inlägg senare.
Ha en underbar dag allesammans!
Livet är speciellt.
Den förvandlar en underbar människa till ett slusk.
Den river sönder förhållanden och familjer.
Den ruinerar människor på pengar, kärlek och tillit.
Den förstör en hel värld.
Ändå så ökar alkoholkonsumtionen hela tiden på grund av alla festsugna människor.
Ja jag är väl inte oskyldig själv heller eftersom jag festar med alkohol jag också.
Men bara på fest.
Jag levde som barn i en värld nästan helt utan alkohol.
Aldrig fanns det alkohol hemma.
Nästan aldrig var mina föräldrar på fester.
Ja, någon gång per år, men inte mer än så.
Jag hade en underbar mamma, en underbar pappa och två...bröder haha.
Vi var jämt tillsammans, jag och min pappa.
Fiskade, jagade, badade, åkte inlines, åkte skidor, åkte skoter osv.
Allt som var roligt gjorde vi.
En dag då jag var 13 år gammal så började allt svartna och jag minns det som igår...
Den där dagen då jag åkte i bilen med mamma och pappa på väg till pappas jobb.
Ja mamma skulle skjutsa pappa dessa ca 2 mil.
Jag tänkte inte så mycket på det, för när mamma behövde bilen så gjorde dom så.
I vanliga fall så skjutsade pappa min mamma till jobbet eftersom det var på vägen.
Sen gick mamma hem eftersom det bara var 2 km dit.
Hur som helst så satt jag bak i mitten på bilen och hörde hur mamma började säga...
"Jo du Katarina, det är så här att anledningen till att jag skjutsar pappa till jobbet idag är för att han har åkt dit för rattfylleri..."
Jaha, tänkte jag.
Och vad är det med det då?
Han hade väl varit på nån gubbfest nån gång och kört hem dagen efter och råkat vara för bakis.
Det var min tanke...
Jag frågade inte ens när det hade hänt, för jag tänkte inte på det.
Efter denna händelse så åkte pappa in på behandlingshem.
Ett behandlingshem i Öjebyn som hette ALFA gruppen AB.
Detta behandlingshem tog emot Alkoholister och Narkomaner.
Varför skulle pappa dit?
Vad hade han att göra där bland dom A-lagarna?
Jag var dit en dag och hälsade på men det var allt...
Efter det så hade dom en vecka som kallades för "Familjeveckan".
Denna vecka skulle familjen komma och hälsa på och vara med på möten osv.
Jag fick inte följa med för att jag var under 15 år.
Dumma regler tyckte jag.
Jag ville ju också veta vad allt handlade om.
Mina bröder, som skulle fylla 16 vid det laget, fick ju följa med och veta allt.
Under denna vecka fick jag bo hos min mormor inne i samhället.
Jag var med mina kompisar om kvällarna, men träffade även mina bröders kompisar.
Alla undrade vars dom var och ja, jag sa som jag visste, att pappa var på behandlingshem men att jag inte förstod vad han gjorde där.
Alla verkade förstå mer än vad jag gjorde vid det laget...
Veckan gick, min mamma och mina bröder kom hem...
Ytterligare några veckor gick och min pappa kom hem också.
Allt återgick till det vanliga...tyckte i alla fall jag.
Visst, mamma och pappa bråkade en del, men annars var väl allt som bara lugnt?
Alla gjorde sitt, på sina hörn...helt normalt..tyckte jag.
När jag var 14 och ett halvt år så började mamma prata med oss barn om att hon ville skilja sig från pappa...hon sa det först en gång då vi knappt reagerade...
Sedan sa hon det en andra gång och då började det bli verklighet.
Vad säger hon?
Hur kan hon säga så?
Hon kan väl inte lämna han?
Han skulle ju bli så otroligt ledsen osv.
Aldrig tänkte man på hennes känslor då inte.
Hur som helst så började vi, jag mamma och mina bröder, fara och titta lite på olika lägenheter runt om i samhället.
Men...det dröjde inte många dagar innan pappa hade fått reda på det.
Jo, några grannar hade sett oss och frågat honom om mamma och han skulle flytta isär.
Då bröt helvetet ut.
Pappa började dricka på allvar då till och med jag såg det denna gång.
Dom bråkade hela tiden.
Jag minns en kväll då pappa hade legat i soffan hela kvällen.
Sen kom han gående in mot köket för att sedan gå till sovrummet och lägga sig.
Problemet var bara det att han inte kunde stå på benen.
Han ramlade ihop på köksgolvet och såg helt död ut.
Han blev blek.
Han började skaka, ögonen började snurra när man höll upp ögonlocken och fradgan bara rann från munnen.
Skulle han dö ikväll?
Mamma ringde till min farbror medan jag höll koll på pappa.
Mamma och min farbror bestämde att vi skulle vänta ett tag och se vad som hände.
Om det blev värre skulle vi ringa ambulansen.
Han vaknade upp efter ett tag och skulle gå mot sängen.
Han kunde fortfarande inte gå så han kröp på alla fyra.
Efter ett tag gick jag in till honom och då sluddrade han fram att han behövde på toan.
Jag i stort sett BAR honom till toan och stängde dörren och väntade utanför.
Jag hörde hur han ramlade omkull och välte ner saker.
Till slut gick mamma in och då blev det ett herrans liv.
Pappa kom ut och jag BAR han tillbaks till sängen.
Sen kom mamma ut och berättade att pappa hade kissat på hela toaletten.
I duschen, på skåpen osv.
Inte direkt något man vill veta att sin pappa har gjort men.
Nu bara för något år sedan så fick vi veta att han har epilepsi.
Han har utvecklat det genom sitt drickande...
Mamma har även berättat om en kväll som slutade i kaos.
Pappa satt och drack i vardagsrummet som vanligt.
Dom började disskutera, mamma och han.
Om skilsmässan osv.
Pappa blev alldeles svart i ögonen och puttade in mamma i bokhyllan och sa sen att han skulle ta sitt liv.
Han gick ut i garaget och mamma tittade ut genom fönstret, in i garaget, och såg hur han plockade ut bössan ut vapenskåpet.
Pappa syntes inte till och mamma skyndade sig att ringa till min farbror.
Medan hon pratade med honom så hörde hon ett skott.
Min farbror hörde också skottet genom telefonen.
Han i sin tur tog sin mobiltelefon och ringde ambulansen.
Helt plötsligt kom pappa in igen.
Mamma avbröt samtalet.
Pappa fick reda på att dom hade ringt ambulans, så han ringde upp och sa att inget hade hänt.
Polisen blev misstänksam och ringde upp.
Mamma svarade och behövde bara svara JA eller NEJ på frågorna så pappa inte skulle fråga vem det var.
Pappa gick och fortsatte dricka och lugnade ner sig.
Det slutade med att polisen kom beväpnade och hämtade pappa den kvällen.
Vi barn var inte hemma och fick inte veta detta för än något år efteråt.
Situationen hemma var ohållbar.
Mamma flyttade till mormor.
Pappa drack mest bara hela tiden.
Jag och mina bröder bråkade också...nästan hela tiden.
Pappa åkte in på behandlingshemmet i Öjebyn för andra gången och denna gång fick jag, efter mycket tjat på "cheferna", också följa med under "Familjeveckan".
Det kändes bra att få vara där och lära sig lite mer om sjukdomen, samt att få träffa andra familjer som hade det likadant. Minns särskilt två systrar som hade sin mamma där som var alkoholist. Dessa systrar var i 30-årsålden och jag 14...trots detta så hade vi exakt samma saker och känslor att berätta om.
Efter några veckor var pappa hemma igen och allt var som det var förut.
Till slut hittade vi en lägenhet och vi flyttade dit.
Detta var hösten 2002.
Vi barn försökte bo hos pappa också men det var inte så lätt.
Han låg mest avsmullen hela tiden.
Så fortsatte det länge...tills han hittade sig en kvinna.
Dom träffades på dans och trivdes verkligen tillsammans, det syntes.
Dom hade roligt och skrattade.
Pappa var nykter hela tiden.
Det kunde inte bli bättre.
Till den dagen då vi ville att han skulle berätta för henne om hans problem.
Vi visste dock inte varför han inte ville berätta för just henne.
Hon hade haft en karl tidigare med samma problem och hon hade sagt till pappa att hon aldrig mer skulle sätta sig i samma sits igen.
Detta gjorde att pappa blev rädd.
Det förstår man ju nu, men då...då visste vi inte det.
Det enda vi ville var att han skulle vara ärlig mot henne.
Han sabbade förhållandet genom att börja dricka, köra till henne i fyllan osv.
Det slutade med att vi hade ständig kontakt med henne och hon med oss ang. vad han gjorde osv.
Hon var den bästa pappa någonsin träffat efter mamma.
Sommaren 2003 hade pappa bestämt sig för att sälja vårat hus för att sedan flytta in till Skellefteå. Pappas syskon tyckte det var bäst så...
På så sätt skulle vi slippa ha något ansvar för honom, utan dom skulle ta över det hela.
Det lät ju i alla fall bra...
Den där sommaren 2003 kommer jag aldrig heller att glömma.
Folk från byn som har umgåtts med mina föräldrar under hela tiden sen dom flyttat dit är och tar saker från våran "gammbörninga" och foderlada.
Ja visst, dom hade säkert frågat pappa.
Men hallå, han låg avsmullen i sin solstol när dom var där.
Kan man bli mer besviken?
Dessutom så var det även våra (barnens) saker man tog.
Sånt vi aldrig får se mer (eller ja, i dessa folks trädgårdar, eller hos deras barn och barnbarn).
Egentligen är det olagligt att ta saker från folk som sagt att det är okej i fyllan.
Bara så dom här personerna vet det......för jag vet vilka DOM är...
Pappa hittade sig en lägenhet i Skellefteå efter han sålt huset till en man som numera var min nya lärare på gymnasiet. En bra man med en bra kvinna :)
Pappa lärde känna nytt folk hela tiden.
Dock bara alkoholister...
Kvinnor kom och gick i hans lägenhet.
Han ringde ibland och man kunde höra alkoholistkvinnornas röst i bakgrunden.
Alla ville dom prata med en, träffa en osv.
Jag ville bara spy.
Jag undrade bara hur pappa kunde vara med såna kvinnor.
Jag tänkte aldrig då på tanken om att dessa kvinnor kanske faktiskt också hade barn, som i sin tur undrade hur deras mammor kunde umgås med såna karlar som min pappa...
Nu var året 2004 och pappa hade träffat ännu en ny kvinna...en som verkade helt normal.
Hon bodde utanför Umeå och pappa ville så gärna att jag skulle följa med och hälsa på henne.
Visst sa jag, men villkoret är att du håller dig nykter...
Visst, sa han.
Vi skulle mötas på Umeåbussen.
Jag skulle hoppa på i Burträsk.
Alla elever på Naturbruks (gymnasiet jag gick på) som bodde i och utanför Umeå skulle också åka samma buss som jag eftersom det var Fredag och dom skulle hem.
Jag och Sara (min kompis som jag då bodde med) var på busstationen och väntade...
Och så kom bussen och pappa kom till dörren...
Jag tyckte han var lite skum men jag kunde inte riktigt se om han var onykter eller nykter.
Han kände knappt igen Sara (som jag umgåtts med HELA mitt liv) och han visste inte vem Gustav, våran hund, var heller. Han som jag pratat om dagen innan.
Nått skumt var det.
Vi satt på bussen och allt var lugnt.
Efter halva vägen behövde jag gå på toaletten.
När jag kom ut från toaletten och var på väg till våran plats så såg jag att pappa höll på med något skumt...han satt och drack från en vodkaflaska...
Jag smög mig in på sätet bakom vårat som var tomt, böjde mig tyst fram mot hans öra och viskade "vad håller du på med?"
Pappa blev LIVRÄDD och gallskrek ett "aaaaaahh" i falsett.
Hela bussen hörde och tittade dit...hur många som såg flaskan vet jag inte, men jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv.
Jag satte mig bredvid honom och sa tyst "Nu ger du mig den där flaskan och håller tyst HELA tiden tills vi kommer fram. Då vi kommer hem kommer jag ringa till mamma och åka med första bussen hemåt igen."
Han gav mig flaskan och satt tyst ett långt tag.
Pappa hade för övrigt jobbat på Naturbruks i 23 år och slutat hösten 2003 då han flyttade till Skellefteå. Några elever som satt på bussen kände därför till honom på det sättet också.
Pappa hann både bli lite lullig och sen nykter innan vi var framme.
Han ångrade det han hade gjort och bad mig ge honom en chans till.
Jag sa okej.
Han ville inte att jag skulle berätta något för hans kvinna, men det tänkte jag göra i alla fall.
När vi kom fram så skulle pappa gå på toan och då berättade jag för hans kvinna om vad som hade hänt.
Hon blev besviken på honom men ville gärna att jag skulle följa med dom ändå.
Hon menade på att pappa skulle bli så ledsen annars.
Jag följde med...
Vi kom fram till hennes lägenhet och hade beställt hem mat som vi skulle äta.
Helt plötsligt ställer hon fram en folköl till sig själv och till pappa.
Och så frågade hon mig om jag ville ha lite vin.
Jag blev chockad och misstänksam...
Förstod hon inte att en alkoholist inte kan dricka alkohol eller?
Pappa tackade i alla fall Nej till ölen vilket kändes bra.
Jag tackade givetvis nej till vinet också.
Jag hade lagt min ryggsäck i rummet jag skulle sova i.
Där i låg också vodkaflaskan...
Allt var frid och fröjd tills både jag och pappas kvinna började tycka att pappa blev onykter.
Vi viskade lite till varandra och undrade hur det kunde ske...
Jag gick in och kollade i min väska och där låg vodkaflaskan fortfarande kvar.
Orörd.
Jag drog slutsatsen om att han hade tagit öl av henne eller nått.
Jag bestämde mig i alla fall för att fara därifrån.
Jag skulle få hämtning av Gurra och sova hos han inne i Umeå istället.
Pappa hade inget att säga till om, nog för att han blev arg över att jag for men.
Där ville jag ju inte stanna kvar...
Efter detta så ville jag inte träffa pappa förrns han hade blivit nykter...
Livet fortsatte som det gjort hittills.
Ca 4 månader efter incidenten hos hans kvinna utanför Umeå så kom jag på att jag skulle se om det egentligen var sprit i Vodkaflaskan...det var det inte....det var bara vatten, som luktade av vodkan som hade varit där i...han hade alltså tagit den ur min väska, hällt över vodkan till någon annan flaska och av det blivit knall....livet kan vara allt bra knepigt...
Sommaren 2005 hade pappa permission från ett behandlingshem och skulle följa med farfar upp till släktens gemensamma sommarstuga.
Min farbror hade kollat igenom pappas saker så han inte skulle få med sig någon alkohol.
Vid detta skede i livet så hade pappa även hunnit med några behandlingshem under 2003 och även förlorat körkortet en andra gång...denna gång skulle han inte få tillbaka det lika lätt.
Dom åkte buss upp till sommarstugan och allt var frid och fröjd.
Mina bröder och två kompisar till dom skulle komma upp till stugan på kvällen för att fiska.
Pappa var och plockade hjortron...
När pappa kom tillbaka så var han klapp kanon och blev aggressiv.
Pappa och mina bröder hamnade i slagsmål och pappa sprang sin väg in i skogen.
Samtidigt kom våran kusin och nån kompis förbi stugan och det blev världens liv.
Våran kusin och mina bröder drog ut i skogen, hittade pappa, och drog ner han på vägen.
Dom var flera stycken som höll i honom hårt medan han sparkade mot dom och skrek.
En av dom ringde behandlingshemmet som skulle skicka nån dit upp och dom andra knuffade in pappa och låste in honom i deras bil.
Där inne försökte han sparka sönder rutorna och göra allt för att få sig ut.
Det kom aldrig någon från behandlingshemmet och dom ringde polisen istället.
Dom kom tillslut och hämtade honom.
Det visade sig att pappa hade ringt en taxi i Skellefteå, bett dom köpa alkohol och köra det 5 mil till våran sommarstuga och lämna det vid en korsning....pappas pengar försvann på så konstiga sätt ibland..........
Efter denna händelse så skrev det anmälan till Socialen och förfrågan om att göra pappa omyndighetsförklarad.
Denna procedur var inte lätt.
Ingen förstod hur pass sjuk pappa egentligen var.
Inte ens läkarna hade samma åsikt som vi i familjen.
Till slut så blev det i alla fall så att han skulle få en God man, och detta skulle bli en kompis till vår familj.
Det gick inte så bra eftersom pappa aldrig höll sig nykter och ljög hela tiden.
Alla pengar från huset försvann redan där runt 2004-2005.
2006 hittade pappa en ny kvinna...en missbrukare av både det ena och det andra.
Denna kvinna var även gift med en man, som också var missbrukare.
Bara under ett par månader så hann hon blåsa honom på mycket pengar.
Hon beställde saker, snodde hans pengar och smycken, saker som vi barn ägde osv och sålde m.m.
Det blev helt enkelt kaos.
Pappa lyckades i alla fall till slut ta sig ur detta förhållande och kvinnan dog av alkoholförgiftning någon vecka efteråt.
Sedan 2003 så har jag gått på Oden (Alkoholrådgivningen i Skellefteå) på samtal ca en gång i månaden.
När jag var där som vanligt på ett samtal hösten 2006 och skulle gå ut för att ha en paus i väntrummet så fick jag mig en stor chock...där stod min pappa som jag inte ens hade SETT på 2 år...jag blev så chockad och vände tillbaka in till samtalsrummet och förklarade för min rådgivare att det var HAN.
Som tur var hade pappa inte känt igen mig så han visste inte om att jag var där.
Det kändes konstigt efter detta...
När jag fyllde 19 år i Oktober 2006 så skulle jag besöka farfar på min födelsedag.
När jag kom in i hans lägenhet så satt pappa där.
Det var första gången på över 2 år som vi verkligen träffade varandra.
Han var nykter och såg ovanligt fräsch ut.
Det kändes bra och jag skjutsade hem honom den dagen.
Även på julafton 2006 träffade jag honom hos farfar och skjutsade hem honom.
Efter det så har vi faktiskt träffats några gånger t.ex hos farfar och på pappas födelsedag.
Nu för tiden har pappa en förvaltare genom Socialen, som nu är förmyndare till pappa.
Han lever sitt liv som vanligt.
Dricker mest varenda dag och man får samtal ibland då han är full och ibland då han är nykter.
Senast i Fredags så ringde han och blev arg i fyllan.
Jag försöker att inte beröras så mycket men på något sätt gör man ju samtidigt det.
Mina kompisar tycker att jag är en hemsk människa som önskar att min pappa vore död.
Men han är inte samma person längre.
Han är en främling som jag måste ha kontakt med på något konstigt sätt.
Han är inte som en pappa ska vara.
En pappa ska inte ringa och berätta om kvinnor, sex och ätstörningar.
En pappa ska finnas till när man behöver prata, och han ska framförallt stötta en.
Det kan inte min pappa göra längre.
Han vet inte hur man beter sig.
Alkoholen har förstört hans hjärnceller så mycket att han inte kan agera på något annat sätt längre.
Det blir som en psykisk skada.
Han förstår helt enkelt inte vanliga saker längre.
Det jag blir mest besviken på när jag tänker tillbaka på detta liv så är det på alla folk som såg.
Alla som anade, men aldrig agerade.
Så många gånger som pappa hämtat oss barn dyngknall med bilen på Ungdomsgården osv.
Alla i byn som bjöd honom på sprit även när dom visste att han hade problem...
Man bjuder inte en alkoholist på alkohol.
Jag menar vem bjuder en allergisk på det denna är allergisk mot, som kan ta dennes liv?
Ändring av blogg.
Jag är lite jobbig.
Jag byter blogg hela tiden, men det är bara för att jag inte vet var jag ska skriva...jag tror jag skriver allt djupt här istället och allt glatt på den andra bloggen...även om den andra adressen till bloggen kanske står för känslor mer än denna.
Skit samma...nu kör vi ! :)
Det här första inlägget som kommer efter detta har säkert några läst redan, men jag lägger upp det som en början på livet...sen ska jag ta tag i resten och börja skriva regelbundet vad som händer...mest för mig själv så jag kan se vad som har hänt osv...sen är det ganska skönt att ventilera sina tankar.
